creepypasta.blogg.se

2015-12-07
17:02:48

#44 - Öppna dörrar

Titel: Öppna dörrar

 

Jag var adopterad. Aldrig hade jag träffat min biologiska mamma. Eller... jo, det hade jag: när jag var på tok för ung för att ens minnas det. Däremot så älskade jag verkligen min adoptivfamilj. De var alltid snälla mot mig, jag åt gott och fick bo i ett varmt hus. Jag fick ofta vara uppe sent på kvällarna dessutom.

 

Låt mig snabbt berätta om min adoptivfamilj. Först var det min mamma, även om jag aldrig kallade henne för "mamma" utan sa istället hennes riktiga namn: Janice. Oavsett verkade hon inte bry sig så mycket om det, hon såg aldrig ut att märka vad jag kallade henne.

 

Hur som helst var hon en riktigt snäll kvinna. Jag vill minnas att det var hon som skötte min adoption från början. Ibland brukade hon kittla mig på magen med sina långa naglar när jag la mig intill henne och kollar på tv. Jag antar att man kan säga att hon var en sån där "Hollywoodfru".

 

Sedan var det pappa. Hans riktiga namn var Richard men han uppskattade mig aldrig till den grad att jag ville kalla honom för "pappa". Oavsett mina ansträngningar så kom det aldrig till skott. Jag tror att det egentligen inte spelade någon roll vad jag kallade honom för, han älskade mig ändå aldrig lika mycket som han älskade sina barn. Men jag förstod honom och tog aldrig illa upp.

 

Vad som karaktäriserade Richard var troligen hans stränga utstrålning och allvarliga temperament. Han var aldrig sen med att disciplinera sina barn när de hade gjort något fel. Det fick även jag bittert erfara under den tid då jag inte hade lärt mig att kontrollera mina naturliga behov ordentligt. Så mycket stryk jag fick... men det lärde mig till slut att hålla mig i ledet.  

 

Sist hade jag min syster Emily. Lilla Emily var bara barnet när jag blev adopterad, vilket satte oss två i ungefär samma ålder. Även om jag såg henne som min "lillasyster" så var Emily i själva verket något äldre än mig.

 

Emily och jag kom väldigt bra överrens, bättre än många andra syskon. Vi satt ofta uppe sent på natten och pratade. Nåja, det var ofta hon som skötte det mesta av pratet. Jag nöjde mig oftast med att bara lyssna på henne, för jag älskade verkligen att lyssna på hennes röst.

 

Till en början av mitt liv sov jag oftast i vardagsrummet. Huset hade bara tillräckligt många rum för varje familjemedlem utom mig. Men det dröjde inte länge förrän jag fick lov att sova tillsammans med Emily i hennes säng. Där har jag sedan sovit ända fram till idag, vilket jag har älskat. För ända sedan jag börjat sova bredvid Emily har jag känt ett behov av att skydda henne.

 

Allt detta kom att ändras en hemsk onsdagsnatt.

 

Jag var hemma och tog en tupplur när jag väcktes av att ytterdörren öppnades. Jag återfick medvetandet och gick sömnigt ut i hallen där lilla Emily stod. Jag kom då ihåg att det var onsdag... fast jag var ofta osäker på vilka veckodagar vi var inne på. För att vara ärlig blandade jag ofta ihop dagarna med varandra, vilket ständigt gav mig en förvirrande känsla.

 

Hur som helst visste jag att den dagen var onsdag, för Emily hade kommit hem från sin kyrkokörgrupp.

I hallen gav hon mig en kram medan Janice och Richard kom in i huset.

  "Sovig gott?" frågade Emily mig med retande ton och rufsade mitt hår. Jag skakade på huvudet och sniffade mot Emily på ett snobbigt sätt för att visa att jag retades tillbaka.

  "Var inte uppstudsig mot din mor nu!" kommenderade Richard med sin överlägsna röst medan han hängde upp sin jacka.

  "Det var bara på skoj..." morrade jag fram. Som tur verkade Richard inte ha hört mitt svar, för han gav mig inget straff.

 

Emily försvann sedan iväg och jag följde efter henne. Hon började berätta om sin dag... du vet, om typiska tonårssaker för en normal tjej. Ändå lyssnade jag noga för att visa att jag brydde mig.

Sedan föreslog Emily att vi skulle se på tv. Medvilligt paxade jag bästa platsen i soffan medan Emily gick för att hämta fjärkontrollen. Hon rullade med ögonen åt min barnslighet och föste mig sedan åt sidan för att få plats.

 

Fram till kvällen glodde vi på olika program. Emily var dock inte den typen som såg på tecknade serier eller andra program. Hon blev däremot alltid fascinerad av kanaler som Discovery Channel, Animal Planet och Natural Geographic. Jag gillade också dessa kanaler, faktum var att de var de enda kanalerna som totalt kunde fånga min uppmärksamhet.

 

Det blev som sagt sent och Janice dök till slut bakifrån soffan. "Emily, dags för sängen. Det börjar bli sent. Och det gäller dig också." Janice pekade mot mig och Emily stängde av tv:n.

 

Därför återvände hon och jag till hennes rum. Och det var då jag inte kunde skaka av mig känslan av att det var något som inte stod rätt till.

 

Väl i Emilys rum släckte hon ljuset och jag fick då en snabbt skymt av en rörelse i utkanten av min syn. Bort vid fönstret, någon såg ut att vara där. Men när jag kastade min blick bort mot fönstret så var vad jag än trodde att jag såg borta.

Jag insåg att det bara hade varit en inbillning. Ändå höll jag mig på alerten för min systers skull.

 

Där låg jag sedan i mörkret med endast gatlamporna utanför fönstret som ville avslöja de svaga konturerna av rummet. Det var inte alls mycket. Flera gånger kunde jag dessutom ha svurit på att det var ett ljud strax utanför fönstret... En kvist som bröst, prasslande löv, klädfabrikat som gnuggades, och samtidigt verkade jag även känna en mycket svag doft av svett och blod. Mina ögon var som vidöppna under nattens gång.

 

Plötsligt vaknade jag till av ett kraschande ljud som kom från andra sidan av huset. På en gång var jag uppe på benen.

  "Det är någon i huset!" skall jag med adrenalinet pumpandes i min kropp. "Vakna! Vakna!"

Jag kastade mig över Emily och hon vaknade genast. Medan min syster kom upp från sängen rivstartade jag ut från rummet bort till Janice and Richards sovrum.

 

Richard var död. Hans hals hade ett gapande sår där blod forsade ut över sängen och ner på golvet. Och inne i sovrummet, borta vid toalettdörren, stod en man.

 

En man... det känns inte rätt att kalla den för det.

 

Mannen var enormt stor och bister. Han vände sig till slut om och det var först då som jag fick se honom ordentligt. Jag kommer aldrig att glömma det. Hans ögon var stora och fyllda av lust. Ett skägg täckte hans kinder och haka, men det såg ovårdat ut och täcktes av blod. Kläderna han hade på sig verkade smutsiga och hans ansikte var kallt. I samma stund som jag märkte detta kände jag ännu en gång doften av svett och blod... bara att den nu var överväldigande.

 

Han såg mig. Han såg mig och log ett leende fyllt av spetsiga, gula tänder. Leendet fick mig att rygga bak och jag var helt säker på att jag skulle dö. Men så vände sig mannen om igen mot badrumsdörren, som om min närvaro var helt oviktig.

 

Jag var förlamad av skräck och visste inte vad jag skulle göra. Jag bara morrade fram några ohörbara ord och gnällde, samtidigt som jag såg på hur mannen tacklade in badrumsdörren som var Janices enda försvar.

 

Jag såg på medan mannen höjde en rakkniv började skära Janice till bitar.

 

Sedan hörde jag något; det sista jag egentligen ville höra i denna stund... Emily skrik kom bakifrån mig.

Den monstruösa varelsen såg då upp från vad som fanns kvar av Jenice och intog sikte på lilla Emily. Jag blev helt vansinnig.

 

Mannen började gå mot oss, min syster vände sig då och sprang medan jag blev kvar vid dörren in till sovrummet. Varför var hon kvar i huset?! Varför hade hon inte flytt när jag varnade om fara? Nu var det för sent... hon skulle dö och jag skulle bli ensam.

 

Mannen passerade mig vid dörren och försvann vidare efter Emily. Jag var snabbt efter och fick till slut se hur mannen stod med min syster i ett hårt grepp. Men istället för att döda henne, som han hade gjort med resten av min familj, så ruskade han om henne riktigt rejält som för att visa vem som var i kontroll. Sedan började han slita och rycka henne genom huset.

 

Jag förde så mycket oljud som jag bara klarade av och hoppades på att någon skulle höra. Han fick bara inte ta min syster. Inte henne.

 

Väl i köket när mannen skulle försvinna ut genom köksdörren med Emily så kastade jag mig fram. "Varför?!"

 

Mannen svarade mig inte. Istället tog han bara sin hand, den som han inte hade grepp om min syster, och klappade mig på huvudet.

  "Duktig pojke", sa han till slut och gav mig ännu ett förskräckligt leende tillsammans med ett onaturligt skratt. Därefter slet han upp köksdörren, knuffade ut Emily och drämde igen dörren efter sig när han försvann ut.

 

Och där sitter jag nu i huset tillsammans med mina två massakrerade adoptivföräldrar, skakandes och kvidandes i förfäran. Han är där ute någonstans med henne, och gör nu vad som helst med henne. Jag kan inte göra något åt det. Jag skulle om jag kunde, men det kan jag inte. Jag skulle kunna jaga ikapp båda två på ett ögonblick, men nu kan jag inte det.

Så här sitter jag och stirrar på köksdörren... och ner på mina tassar.

Om jag ändå bara kunde öppna dörrar.

 

Originaltext: http://creepypasta.wikia.com/wiki/Doors

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: