creepypasta.blogg.se

Titel: Detektivens twist

Personliga anteckningar:

Följande creepypasta skildrar en text jag fick uppläst när jag sökte på Youtube efter inspiration. Detta var tyvärr för en tid sedan och därför har det exakta namnet på denna creepypasta och originaltexten försvunnit i glömskan. Troligen efter all dricka jag har haft över helgdagarna och efter en tid av hårt pluggande i skolan. Skulle du råka veta namnet på den riktiga texten så skulle jag uppskatta om du kunde skicka den till mig. Så länge går jag på mitt minne (det lilla som finns kvar) och hoppas på att det ändå blir en någorlunda bra översättning.

/Dennis

Jag var aldrig den som lät mig skrämmas av småsaker. Knarrningar i golvet och vindens ylningar gav mig aldrig några kalla kårar. Men ändå stod jag där till slut med hjärtat i halsgropen och lyssnade efter ljudet som kom inifrån köket. Räddare än jag någonsin hade varit.

Jag stod med ryggen mot väggen precis intill ingången av köket och hade handen hårt tryckt över min mun för att inte råka ge ifrån mig något ljud. Huset var så öde, nedsläckt och tyst att minsta lilla ljud jag gav ifrån mig skulle höras lika tydligt som en åska under en regning natt. Jag kunde inte låta mig höras, då skulle han i köket veta att jag var där och döda mig.

Han hade iakttagit mig flera dagar nu... många gånger hade jag sett honom spionera på mig från avstånd men inte förrän ikväll hade han vågat närma sig såhär nära. Det var oklart för mig vad som hade gett honom mod nog att försöka ge sig på mig helt ensam... Jag var bara skräckslagen över att det nu hade skett. Han var bara någon meter ifrån mig.

Minna ögon slöt sig och min hand knöt sig runt skiftnyckeln som jag nyligen hade lyckats få tag på från garaget. Mitt enda vapen som stod mellan mig och mannen i köket... vars fotsteg nu började höras tydligare ju närmare köksdörren han kom. Ryggraden tycktes snart vara insmord med isvatten som spred sig upp till minna axlar. Det var nu eller aldrig. Jag kunde inte låta mig själv dö nu, inte när jag hade kommit så nära. Flera veckor av arbete och sömnlösa nätter kunde inte få bli bortkastade, jag behövde lyckas för att kunna få frid en gång för alla.

Mannen befann sig nu precis intill köksdörren, och jag kastade mig fram med vapnet höjt. Jag svingade till med all min styrka och genast träffade jag något hårt men ändå löstsittande. Det var så mörkt att jag inte såg exakt vad som hände. Allt jag hörde var ett skvättande ljud av vätska som spills ut tillsammans med ett högt stönande ljud. Detta följdes sedan av ett högt dunsande ljud som om en säck med kött slog i marken. Skiftnyckeln hade glidit ur min hand vid träffen och hamnat på golvet. Så jag stod nu helt försvarslös i mörkret.

Jag kastade mig åt sidan och höjde minna händer framför mig för att blockera eventuella attacker. Sedan sköt jag ut handen mot väggen jag hade kommit fram till och lyckades med stor tur träffa strömbrytaren till lampan i taket.

Synen som mötte när ljuset kastade sig i rummet fick mitt hjärta att hoppa över flera slag. Mitt i köket, mellan köksbänkarna och matbordet, låg mannen med utsträckta armar och ben. Under honom spred sig en pöl av blod från ett stort sår i hans panna. Ögonen var halvt slutna och munnen likaså, en sista suck tycktes ha hunnit passera hans läppar innan han dog.

Först stod jag bara där som slagen av blixten, innan ilskan inom mig kokade upp. Den jäveln... jag svor flera gånger för mig själv. Den dumma jäveln! Vad hade han själv tänkt sig när han kom in här? Jag kunde inte låt bli att känna enorm avsmak. Trodde han verkligen att jag skulle bli den som dog denna kväll? Han var säkert fylld av förhoppningar, idiot! Som om han trodde att jag skulle bli hans mest kända offer. Han hade säkert hoppats på att få hamna i tidningen, och där tänkte jag inte göra honom besviken inte! Nog allt skulle han hamna i tidningen... bara inte på det sätt han själv hade trott. Den lilla flickan som hade blivit kidnappad flera dagar sedan skulle han minsann inte...

Och då kom jag plötsligt ihåg... FLICKAN! Jag rivstartade ut ifrån köket och bort mot trappan upp mot andra våningen. Herregud... mitt hjärta slog så snabbt och hårt att det gjorde ont. Jag slet upp dörren under trappan som jag använde för att ta mig ner till källaren. Lampknappen hittade jag snabbt och kastade ljus över det enda rummet som källaren bestod av, samtidigt som jag bad en snabb bön om att hon skulle vara kvar och må bra.

Och där  var hon, den lilla flickan. Hon satt mot ena väggen med ögonen täckta av en bindel... fortfarande iklädd i samma kläder hon hade haft på sig för sju dagar sedan då hon blev kidnappad.

Försiktigt närmade jag mig och klev ner på knäna framför henne. Hennes huvud vinklades upp mot mig och jag hörde hur hon försökte få fram några ord. Så jag la ena handen om hennes kind och sa med lugnande röst:

  "Såja, han är borta nu... Du är säker nu."

Jag började fumla med repet som band hennes armar ihop och kunde genast känna att knuten satt hårt och väl. Samma sak gällde för repet som var virrad runt hennes ben.

  "Bra", sa jag till mig själv med handen fortfarande om flickans lena kind. Ett leende spred sig på mitt ansikte och jag kunde heller inte låta bli att flina.

  "Snart ska du bli fri, snart är du härifrån", sa jag sedan och reste mig upp.

Inga flera skulle störa mig i mitt arbete...  inte nu när jag hade kommit så nära att lyckas. Flera veckor av arbete och sömnlösa nätter kunde inte få bli bortkastade, jag behövde lyckas för att kunna få frid en gång för alla.

 Bild gjord av mig