creepypasta.blogg.se

Personliga anteckningar:

Först och främst skulle jag vilja säga att begreppet Uncanny valley inte har ett smack att göra med ämnet creepypasta. Så varför då skriva om det här, på en blogg som handlar om något helt annat? Dels för att begreppet Uncanny valley har att göra med varför vi människor finner vissa saker läskiga. Och eftersom denna blogg handlar om läskiga saker så tycker jag att det passar in.

Sedan är det också av personliga anledningar. Jag råkar tycka väldigt mycket om begreppet och känner för att sprida det vidare till er!

Sedan vill jag också bara understryka en annan sak. Jag kommer inte låta detta bli en vetenskaplig artikel med hänvisningar till forskning och/eller undersökningar. Jag kommer bara att förklara rakt av vad begreppet menar. Så ni gör absolut rätt i att ta detta inlägg med en rejäl nypa salt.

/Dennis

Så begreppet Uncanny Valley (översatt: Skräckens dal) hade sin början under tidigt 70-tal, hos en man vid namn Masahiro Mori.

Mori var en man med stor kärlek till robotar, särskilt hur väl man kunde efterlikna mänskliga drag och hur människor reagerade vid möte av robotar. Han ägnade mycket tid åt att bygga enkla robotfigurer som på olika sätt liknade en människa. Vissa figurer byggde han med armar, en del fick ben, ögon och andra detaljer, och allmänheten älskade hans skapelser. Så fort Mori visade upp ett gäng nya robotar fascinerades folk över hur enkla dem var men ändå unika på sina egna vis. Folket tycktes gilla hur Mori gav robotarna mänskliga drag som gjorde dem mindre neutrala och trevligare att titta på.

Så Mori fortsatte med att utsmycka sina robotar med allt fler och fler detaljer för att efterlikna en människa: ögon, tänder, näsa, ögonbryn, öron, läppar, m.m. Tills en dag då Mori märkte att folket började tycka att hans nya skapelser var underliga. Deras liknelser med en mänsklig varelse verkade inte längre lika älskvärt att titta på, istället klagade folk på att dem var väldigt obehagliga och skrämmande.

Detta fick Mori att undra. Varför gillade folket hans enklare robotar, de som bara hade en mindre mängd mänskliga drag? Och varför ogillade folket de robotar som fick mer mänskliga detaljer? Det var ju de mänskliga liknelserna som folket gillade hos robotarna.

Utifrån denna iakttagelse utvecklade Mori en hypotes som han kallade för Uncanny valley. Hypotesen gick ut på att något som försöker efterlikna en mänsklig varelse möts av en viss mängd acceptens, och att denna acceptens gick att mäta i en kurva.

Tillåt mig exemplifiera!

När vi ser en helt vanlig människa märker vi ganska snabbt att denna människa liknar en mänsklig varelse. Vi lägger märke till att personen har ett ansikte med alla dess tillbehör, armar, ben, en kropp o.s.v. Kort sagt accepterar vi denna människa som en person, och människan får då ett högt värde på både efterliknelse och acceptens (både X och Y i kurvan).

Tittar vi sedan på en armprotes så får vi ett helt annat värde. Protesen må likna en riktig arm, med fingrar, underarm, plastskinn o.s.v. Men trots att igenkännelsen är hög (X i kurvan) så accepterar vi andra inte den som en riktig arm (Y i kurvan), och därmed kan den upplevas som utstickande eller omänsklig.

Följande del blir nu lite luddig är jag rädd för. Så snälla, ha tålamod med mig!

Så vad lär vi oss av denna kurva? Vi människor associerar ständigt allt vi ser med mänskliga varelser, och antingen tycker vi något är mänsklig eller så gör vi det inte.

Men hur kommer det sig att vi människor agerar på detta sätt? Enkelt! Tack vare den gamla hederliga överlevnadsinstinkten som vi föds med.

Vad är vi? Vi är alla människor. Och vad vill vi människor göra? Vi vill överleva. Hur överlever vi? Genom att hålla ihop i grupper. Ända sedan mänsklighetens begynnelse har vi människor sökt oss till varandra för att med gemensamma krafter överleva naturen. När farliga djur kom för att äta upp oss samlades vi tillsammans för att jaga bort djuren. När kylan kom samlades vi i klungor för att ge varandra värme. Denna ständiga gemensamheten har genom tidens lopp varit ett sätt för mänskligheten att klara av motstånd som vi ensamma skulle förgöras utav.

Vad har nu detta med Uncanny Valley att göra? Jo, eftersom vi människor nu vill söka oss till varandra har vi också utvecklat en väldigt bra instinkt över hur vi avgör om en människa ens är en människa, så att vi hamnar i rätt art.

Ta en titt på ett fotografi av en person. Oavsett om du är medveten om det eller ej så jobbar ditt undermedvetna med att hantera vad du ser i bilden, och kommer fram till en av två slutsatser: "detta är en mänsklig person" eller "detta är inte en mänsklig person". Det undermedvetna är en mästare på att känna igen människor. Den ser till detaljer såsom: ansiktsdrag, skuggor, färger, rörelser (när objektet i fråga rör sig), tonlägen på rösten o.s.v. Man kan ju också tänka sig att man har haft åratal av övning med att känna igen människor, med tanke på att man ju har levt bland människor och utifrån det lärt dig att känna igen dem.

Nu självklart sker detta mer eller mindre häftigt. Inte stirrar vi in i en bild av en person i timtal bara för att avgöra om det är en riktig människa vi ser eller ej. Dessutom stirrar vi inte heller på en lampa under speciellt lång tid för att avgöra om det är en människa eller ej. Vi vet att en bild bara är en bild och att en lampa bara är en lampa.

Summering: människor vill söka sig till varandra och därför behöver man kunna urskilja människor med andra djur och ting.  

Om vi nu backar tillbaka till Mori och hans robotar och tänker i de banor som jag nyligen har nämnt. Genom att tillverka sina robotar med mänskliga drag hamnade de högre upp på liknelsekurvan eftersom allmänheten började associera dem med en människa. Och till en början, när detaljerna bara var små, fick även robotarna ett högt acceptensvärde. De som såg på robotarna kunde snabbt se likheter med en människa men också snabbt avgöra att det bara var en mekanisk robot. Inga problem än så länge.

Och ju fler detaljer Mori la till på sina robotar desto mer liknelse fick de, allmänheten hade dock ännu inga problem med att avfärda skapelserna som robotar. Tills det kom till en punkt då robotarna hade så pass mycket liknelse med en människa att det inte längre blev lika enkelt för en betraktare att avgöra om det var en robot eller inte. Undermedvetet åtminstone!

Låt mig ännu en gång exemplifiera.

 

Om du tittar på bilden kan du troligen genast avgöra att det inte är en människa. Man ser ganska enkelt att det är en docka. Problemet uppstår däremot när dina ögon lägger märke till de mänskliga dragen och utifrån de talar om för dig att det du ser ändå är en mänsklig varelse. Det uppstår då en krock mellan dina ögon och ditt undermedvetna, där det undermedvetna säger "detta är bara en docka!" och ögonen säger "eller är det ändå en människa?"

Och i ju med detta uppstår en ovishet över dockan i bilden. Man kan inte helt lita på att det är en människa men heller inte helt avfärda den tack vare det höga liknelsevärdet.

Så varför berättar jag om allt detta? Varför bry sig om människans instinkter och mätningar av liknelser och acceptens? Det är för att vi nu ska bege oss in på det läskiga!

Genom att veta hur det undermedvetna arbetar och hur det förhåller sig till det vi ser runt omkring oss kan man förklara varför vissa saker upplevs som skrämmande. Varför upplever vissa människor t.ex. marionettdockor som läskiga? Just för att deras liknelse med en mänsklig varelse blir så pass påtaglig att det blir svårt för oss att helt övertyga oss själva om att det antingen bara är en docka eller en vanlig människa.

Titta på bilden en stund. Upplever du den som skrämmande? För i så fall är det troligen för att du ser spår av mänskliga drag, men det är samtidigt något som är fel. Ögonen finns där, håret är på sin plats, tänderna syns i leendet, allt verkar vara i sin ordning... fast... det är något som inte stämmer. Det är helt klart inte en människa...

Kom ihåg vad jag sa om att det undermedvetna är en mästare på att känna igen människor. Bara något så simpelt som att fel muskel i ansiktet spänner sig kan få det undermedvetna att ifrågasätta om det du ser egentligen är en person eller en docka.

Mer förklaringar på ingång innan vi avslutar detta inlägg!

Om man nu pratar om Uncanny Valley måste man också tala om att det finns två sätt att illustrera någon/något: artistiskt eller verklighetstroget. (Jag utgår ifrån en tecknad bild för att göra det lättare att följa.)

Artistiskt innebär att man tecknar något utifrån en speciell stil. T.ex. att man fokuserar på stora ögon, eller att man inte bryr sig om formerna på kroppen/huvudet. Man avtecknar inte något efter exakthet. Manga är ett bra exempel på en viss speciell stil.

Verklighetstroget är däremot precis vad namnet antyder. Här strävar man efter att få teckningen att se så verklighetstrogen ut som det bara går. Man går då inte efter en speciell stil, bara tecknar ner rakt av. Porträtt är ett bra exempel här.

*Suck*, vad har nu allt detta med saken att göra?

Jag har tagit upp mycket nu om verklighetstrogna ting, så det är då viktigt att påpeka att acceptens inte alltid behöver utgå från en hög liknelse. Ett bra exempel på detta är tv-spelsfiguren Mario. Mario kan man lugnt påstå är en artistisk skapelse, d.v.s. man har utgått ifrån en mänsklig modell, som ben, armar, huvud o.s.v. och samtidigt gett honom utstickande drag för att få honom att se mera "tecknad" ut. Och trots att man har valt att hålla en relativt låg efterliknelse av en människa så accepterar man honom väldigt lätt. Rent undermedvetet sker det då att man tittar på Mario, ser de olika mänskliga dragen samtidigt som man kan avgöra att det ändå bara är en påhittad figur, och därmed kan man uppfatta honom som inbjudande.

 

Detta är en anledning till att många 3d-skapare som antingen jobbar med animerade filmer eller bilder helst väljer en artistisk stil än verklighetstroget. För ska man få något att se så verkligt ut som möjligt gör man bäst i att gå hela vägen och skapar något som VERKLIGEN övertygar. Och igen, det undermedvetna är inte alltid lätt att lura, så att skapa något som får oss att tro på att det vi ser är helt verklig är inte helt lätt.  

Så det är lättare att få allmänheten att gilla något som nästan uppenbart inte vill försöka för hårt med att se verklig ut. Vi gillar alltså Mario just för den anledning, han försöker inte övertyga helt att han är en riktig människa.

Så allt vi tycker är läskigt är saker som inte passar in som en människa? Eller saker som försöker allt för hårt med att likna en mänsklig varelse? Naturligtvis inte. Som sagt är detta bara en grundläggande instinkt som vi människor har, och det finns många andra infallsvinklar när det kommer till varför vi upplever saker som skrämmande. Det kan bara vara intressant att veta hur det kommer sig att vi finner vissa saker läskiga, saker som egentligen inte är menade att vara läskiga!

Ett bra exempel på detta är karaktärerna i filmen Polarexpressen. Dreamwork gjorde sitt allra yttersta för att animera ungarna till att se så verklighetstrogna ut som möjligt. Liknelserna var alltså höga. Och hur slutade det? Med en inte allt för hög acceptens och en skrämd publik som inte ens visste varför de blev skrämda.

Nu har jag snackat mycket om Uncanny Valley och vad som kännetecknar hypotesen. Så kom bara ihåg att nästa gång du ser något som upplevs som skrämmande så är det troligen bara ditt undermedvetna som spökar. Och av den anledning bör man nog vara rädd, mycket rädd. För tänk på saken en stund. Om nu ens egna kropp signalerar med rädsla av en okänd anledning, borde man då inte lyssna?

Bilder tagna från:

http://www.xenosystems.net/uncanny-valley/

http://www.wired.co.uk/news/archive/2011-07/19/uncanny-valley-tested

http://www.flickriver.com/photos/jacobkrejci/tags/evil/

http://thisdarkmatter.com/stranger-than-fiction/randi-10/

http://www.buzzfeed.com/danmeth/welcome-to-uncanny-valley#.kum886W13

http://www.gamefaqs.com/boards/960544-new-super-mario-bros-wii/52249771