creepypasta.blogg.se

Titel: Skrattande Jack

Det var en trevlig sommardag, min 5-åriga son James lekte ute på vår bakgård i vår förort där vi bodde. James hade alltid varit en tyst pojke, lekte för det mesta med sig själv eftersom han inte hade några riktiga vänner. Han hade däremot alltid haft vilda fantasier.

Jag stod i köket och matade vår hund Fido när jag hörde ljudet av att James pratade med någon ute på bakgården. Jag var inte helt säker på vem han kunde tänka sig tala med, hade han äntligen skaffat sig en vän? Att vara en singelmamma gjorde det besvärande att alltid hålla uppsyn över min son så jag beslöt mig för att gå ut och kolla till James.

När jag kom ut på bakgården så blev jag lite förvirrad eftersom James var den enda personen där. Hade han talat med sig själv? Jag kunde ha svurit på att jag hade hört en annan röst utöver min sons.

  "James! Det är dags att komma in!", ropade jag åt min son och han sprang genast in och satte sig ner i köket. Tiden var lagom för lunch så jag valde att göra en kalkonmacka åt honom.

  "James, vem talade du med där ute?", frågade jag. James tittade då upp på mig.

  "Jag lekte med min nya vän", sa han snabbt med ett leende. Jag serverade James ett glas mjölk och fotsatte, som vilken annan god mamma som helst skulle ha gjort, mitt snokande.

  "Har din vän ett namn? Varför frågade du inte om han ville sällskapa oss på lunch?", undrade jag.

James stirrade på mig för en sekund innan han sa:

  "Han namn är Skrattande Jack."

Jag blev lite tagen av vad han hade sagt.

  "Åh, det var ett underligt namn. Hur ser din vän ut?", undrade jag förvirrat.

  "Han är en clown. Han har långt hår och en skruvmålad, konformad näsa. Hans armar är långa och han har på sig påsiga byxor och randiga strumpor, och han ler alltid."

Det slog mig genast att min son talade om en påhittad vän. Och jag antog att det var normalt för en unge i hans ålder att ha påhittade vänner. Speciellt när han inte hade några andra riktiga vänner. Det var troligen bara en fas han gick igenom.

Resten av dagen fortsatte i stort sett som vanligt, och det började snart att skymma. Jag nattade min son, gav honom en puss och såg till att hans nattlampa lös innan jag stängde dörren in till hans rum. Jag hade också blivit rätt trött så därför beslöt jag mig också för att lägga mig.

Den natten hade jag en fruktansvärd mardröm.

Det var mörkt, jag befann mig på något slags övergivet nöjesfält. Jag var rädd. Jag sprang genom ett ändlöst fält av tomma tält, trasiga åkattraktioner och övergivna stånd. Hela området hade en skrämmande utstrålning, allt var färgat i svart och vitt. Gossedjuren i spelstånden var hängda i snaror med äckliga grin på deras ansikten. Hela tiden kändes det som att allt runt omkring mig tittade på mig, även fast det inte fanns någon annan än mig själv på plats.

Och plötsligt började jag höra musik. Tonerna från ett dragspel började spela upp Pop går vesslan och ekade högt i området.

Musiken var hypnotiserande. Jag följde tonerna som om jag var i trans ända tills jag kom fram till ett cirkustält. Tältet var helt mörkbelagt, förutom ett område inuti tältet som var upplyst av en spotlight. Medan jag vandrade in och mot det upplysta området la jag märke till hur musiken sakta gick ner i volym och hur jag samtidigt började sjunga.

Runt och runt kring björnbärens busk

apan jagar vesslan,

apan trodde det var på skoj...

Musiken stannade helt precis innan dess klimax och ljuset sken plötsligt upp och bländande mig. Allt jag kunde se förutom det intensiva ljuset var hur en svart siluett närmade sig. Och ännu en siluett dök upp, sedan ännu en tills det var ett dussin av dem runt mig. Jag kunde inte röra mig, mina ben var som frusna mot marken och allt jag kunde göra var att titta på hur figurerna närmade sig mig. Och till slut kunde jag se... DE VAR BARN! Till slut kunde jag se utseendet på varje figur och märkte då hur fruktansvärt lemlästade och vanställda de var. Vissa hade sår överallt på kroppen, några hade hemska bränn sår och vissa saknade kroppsdelar, till och med ögonen!

Barnen uppslukade mig, klöste mot mitt kött, drog mig mot marken och slet upp mig inombords. Och medan barnen slet mig i stycken och jag kände hur mörkret föll över mig så kunde jag höra ett hemskt, ondskefullt skratt.

Morgonen därpå vaknade jag upp badandes i svett. Efter att ha tagit ett antal djupa andetag la jag märke till att några utav James actionfigurer var uppställda på nattduksbordet bredvid sängen. Jag flämtade till. James måste ha vaknat upp tidigt och ställt dem där.

Snabbt samlade jag ihop leksakerna och begav mig bort till James rum. Men när jag öppnade dörren så märkte jag att han fortfarande sov i sin säng.

Men jag ryckte bara på axlarna och dumpade figurerna i hans leksakslåda innan jag gick ut till vardagsrummet. Lite senare vaknade James och jag tillagade honom hans frukost. Han satt bara tyst och verkade en aning trött, kanske sov han heller inte så värst bra under nattens gång. Jag beslutade mig för att fråga honom om leksakerna som stod på mitt nattduksbord.

  "James älskling, placerade du dina leksaker på mammas nattduksbord i morse?"

James ögon spärrades upp mot mig för en sekund innan han stirrade ner i sin skål med flingor.

  "Skrattande Jack gjorde det."

Mina ögon rullades.

  "Nå, säg åt Skrattande Jack att hålla dina leksaker innanför ditt rum."

James nickade. Sedan gjorde han slut på sin frukost och sprang ut för att leka i bakgården.

Jag fick ut och satt mig i vardagsrummet för att ta det lugnt. Och jag måste ha slumrat till för jag vaknade upp när ett par timmar hade passerat. "Fan! Jag måste kolla till James" tänkte jag i mitt nyvakna sinne. Jag var lite orolig, det hade gått två timmar utan att jag hade kollat till honom. Jag kom ut i bakgården... James var borta.

Nervositeten började växa inom mig och jag ropade ut efter min son.

  "James! James vart är du?!" Då hörde jag plötsligt ett fnitter komma ifrån andra sidan huset, på framsidan. Så jag rusade runt huset och kom ut på framsidan och fick genast syn på James sittandes vid vägkanten.

Jag andades ut av lättnad samtidigt som jag gick bort till honom.

  "James, hur många gånger måste jag säga åt dig att du bara får leka i bak... James, vad äter du på?"

James tittade upp på mig och grävde sedan fram ett dussintals färgade karameller ur sin ficka. Det gjorde mig mållös.

  "James, vem gav dig godiset?" Men James bara stirrade på mig utan att svara.

  "JAMES! Snälla, berätta för mamma vart du fick godiset ifrån!"

James sänkte sitt huvud och svarade till slut:

  "Skrattande Jack gav dem till mig."

Mitt hjärta sjönk i bröstet. Jag gick ner på knä och tittade min son rakt i ögonen.

  "James, jag har fått nog av den här Skrattande Jack. HAN ÄR INTE VERKLIG! Detta är riktigt allvarligt, så berätta för mig vem som verkligen gav dig godiset!" Jag kunde se hur tårarna började välla upp för James ögon.

  "Men mamma... Det var Skrattande Jack som gav mig godiset."

Jag slöt mina ögon och tog ett djupt andetag. James hade aldrig ljugit för mig tidigare, men det han nu sa kunde bara inte vara sant.

Jag fick James att spotta ut godiset han åt på och slängde sedan iväg resten han hade. Han verkade ändå må bra... kanske hade jag bara överreagerat. För vad jag vet så kunde han ha fått godiset från Tom och Linda som bodde i huset bredvid. Eller från Mr. Walker nedanför gatan. Oavsett så visste jag att jag skulle behöva hålla ett vakande öga på James i fortsättningen. Den natten nattade jag James som vanligt och beslutade mig för att lägga mig själv tidigare.

Och plötsligt vaknade jag upp av ett bankande som kom nerifrån köket. Jag skyndade mig snabbt upp ur sängen och stormade ner för trapporna. När jag kom in i köket blev jag skräckslagen. Allt som tidigare låg på bordet och bänkarna hade blivit slängda på golvet, och vår hund Fido hängde död från lampan ovanför matbordet. Han mage var uppskuren och proppad full av godiskarameller, samma sort som James tidigare hade ätit på.

Min chock blev snabbt bruten av ett skrik som kom från James sovrum, tätt följt av ett högt kraschande ljud. Jag slet åt mig en kökskniv och rusade, med en fart bara en moder vars barn är i fara kan åstadkomma, upp till James sovrum. Jag stormade in igenom dörren och tände lampan. Allt i hans rum hade blivit slängt till golvet och min son låg skakandes i sin säng, gråtandes av skräck och badade i en pöl av urin.

Snabbt skopade jag upp James i min famn och rusade ut ifrån huset bort till Tom och Lindas hus. Lyckligtvis var båda fortfarande vakna. Dem lät mig använda deras telefon för att ringa polisen och det dröjde inte alls lång tid innan dem anlände. Jag gav en snabb men tydlig förklaring över vad som hade hänt och poliserna tittade på mig som om jag vore galen. Dem sökte igenom mitt hus men kunde bara finna röran i de två rummen samt vår massakrerade hund.  Poliserna förklarade att någon måste ha tagit sig in i huset, ställt till med oredan och sedan flytt när jag hade dundrat ner för trappan. Men jag var säker på att det var en lögn. Alla dörrar hade varit låsta, lika så alla fönster. Vad som än hade funnits i mitt hus hade inte kommit från utsidan.

Nästa dag stannade James inomhus eftersom jag inte ville att han skulle lämna min syn. Jag hittade hans gamla bäbisradio och placerade den i hans rum, skulle något komma in i hans rum under natten så skulle jag höra det. För säkerhets skull placerade jag också en kniv på mitt nattduksbord. Påhittad vän eller inte, jag skulle inte låta något skada min lilla son.

Och till slut anlände natten. James var rädd när jag nattade honom, men jag lovade honom att jag inte skulle låta något hända honom. Jag bäddade ner honom, gav honom en puss och slog på nattljuset. Och innan jag stängde dörren efter mig viskade jag:

  "Godnatt James, jag älskar dig."

Jag gjorde mitt bästa för att försöka stanna uppe så länge som möjligt den natten, men till slut lät jag mig själv somna in. Min son skulle vara säker den natten och jag kände att jag behövde sova. Men när mitt huvud nuddade min kudde kunde jag höra små mjuka ljud komma ifrån bäbisradion som stod på nattduksbordet. Först lät det som störningar, som en vanlig radio ibland kan ge ifrån sig. Sedan hördes ett svagt stön. Hade James somnat?

Sedan hörde jag det, skrattet från min mardröm, det fruktansvärda skrattet.

Jag flög upp ur sängen och greppade min kniv. Jag sprang bort till James rum och öppnade försiktigt hans dörr. Hans nattlampa hade slocknat och gjorde det omöjligt för mig att se något. Jag försökte tända i taket men strömbrytaren fungerade inte. Så jag tog ett steg in i mörkret och kunde genast känna något klibbigt och varmt mot mina fötter.

Och utan förvarning så tändes nattlampan och kastade ett ljus över skräcken som bemötte mig.

James hade blivit uppspikad mot väggen, i händerna och i fötterna. Hans bröstkorg gapade öppet och hans organ hängde utanför mot marken. Hans ögon hade blivit utslitna... samma sak hans tunga och tänder. Jag blev så äcklad... jag kunde inte förstå att detta skulle föreställa min son, min älskade lilla son.

Och så hörde jag det igen... stönet. JAMES VAR FORTFARANDE VID LIV! Min son... min stackars son! I sån smärta men ändå klängandes fast vid sitt liv. Jag sprang tvärs över rummet men stannade upp för att kräkas. Men jag avbröts av att jag hörde ett knastrande ljud komma från sidan.

Jag tittade sidleds med spya droppandes från min mun och så fick jag syn på vad som hade ansvaret för denna hemska gärning. Skrattande Jack. Hans spökvita skinn, och hans svarta hår hängde ner över hans axlar. Han hade markerande vita ögon som var omringade av svarta ringar i hans ögonglober. Hans skruvade leende avslöjade rader av sylvassa tänder och hans skinn liknade inte alls vanligt skinn utan... utan som vitt gummiplast. Han hade på sig en svartvit clownkostym med randiga ärmar och strumpor. Kroppen var otäck... hans armar hängde neråt förbi hans midja och sättet han stod på fick honom att se benlös ut, nästan som en docka.

Han gav ifrån sig ett sjukt skratt, som om han var extremt nöjd med min reaktion över hans... "verk". Sedan vände han sig om och ställde sig framför James upphängda kropp, han skrattade då till och med högre över den skräck han hade skapat. Och det fick mig att komma ur chocken och istället brinna till av hat.

  "HÅLL DIG BORTA FRÅN HONOM, DIN JÄVEL!" Jag rusade emot monstret med kniven höjd över mitt huvud och högg mot honom. Men så fort kniven skulle träffa honom i ryggen försvann han i ett moln av svart rök. Kniven passerade förbi röken och borrade sig istället rakt in i James hjärta som bultade utanför hans kropp.

En skvätt blod träffade mig i ansiktet... Nej... Vad hade jag gjort? Min älskling, jag hade dödat min son!

Jag föll genast ner på knä samtidigt som jag kunde höra syrener tona upp sig i bakgrunden. Min son... min älskade lilla son... Mamma hade lovat att skydda dig, men jag hade misslyckats... Jag hade svikit min son... Jag var så ledsen.

Polisen anlände till slut och fann mig framför James med kniven fortfarande i mina händer. Rättegången hade varit kort, jag blev placerad på Phiropoulosinstitutionen för psykiskt instabila kriminella.

Och där har jag nu varit i snart två månader. Faktum är att det inte är så farligt här. Den enda anledningen till att jag nu är vaken är för att någon spelar Pop går vesslan utanför mitt fönster.

Nåja... Jag talar med doktorn om det imorgon....

Personliga anteckningar:

Så vem är egentligen denna Skrattande Jack? Personligen tror jag att han egentligen inte existerar i mänsklig form, utan representerar galenskap och ensamhet som vissa personer ibland kan drabbas av. Kanske var han mammans inre vansinne som drev henne till att mörda sin egen son efter att ha varit så ensam under all denna tid. Svaret är tyvärr för långt borta för att man ska kunna vara säker. En sak som däremot är säker är att historian om Skrattande Jack är en riktig nagelbitare, speciellt om man under sina yngre dagar präglades av den underbara och söta ramsan Pop går vesslan.

Bild av Skrattande Jack. Tagen från: http://creepypasta.wikia.com/wiki/Laughing_Jack