creepypasta.blogg.se

Det snöar utomhus. Där leker barnen med sina skidor och pulkor.

Mamman knäpper igen lilla Johnnys pälsjacka och klappar honom på huvudet.

  "Johnny, det snöar idag", säger hon. "Det betyder att vi inte kan gå och leka i parken, för gungorna kommer att vara för hala. Ska vi gå på en promenad i skogen istället?"

  Skogen? Johnny har aldrig varit i en riktig skog förut. Så han nickar, och de tar båda på sig sina snökängor. Mamman plockar också fram sitt paraply innan hon och Johnny lämnar huset.

  De vandrar förbi Johnnys skola, ett sjukhus, ett postkontor och en busstation. Där får Johnny syn på skolpolis som vinkar glatt mot honom. Johnny vinkar tillbaka med ett skratt.

  Mamman pekar bort mot en katt som slickar sin tass intill busskuren.

  "Det där är en katt, Johnny. Säg hej till katten", uppmanar mamman med ett stort leende.

  "Hej katten!" upprepar lilla Johnny.

  De når utkanten av skogen och mamman kramar då om Johnnys hand. Ett sken kommer från hennes leende.

  "Den här skogen är inte som alla andra skogar, Johnny. Denna är magisk."

  "Hur då, mamma?"

  "Det är en skog som visar vad du vill ska hända, Johnny. Allt du ser i denna skog är vad du önskar ska hända."

  Johnny blir tyst en stund och höjer på sina ögonbryn.

  "Verkligen?"

  "Självklart, älskling!"

  Kunde denna skog verkligen vara... magisk? Johnny kunde nu se det framför sig. Han hade aldrig mött något magiskt förut och har därför svårt att tro på det. Men det måsta vara sant, för vuxna ljuger aldrig.

  "Mamma, jag vet redan vad det är jag kommer att se!"

  "Berätta då för mamma vad det är du tror att du kommer att se."

  "En slickepinne. Nej, tusen slickepinnar! Jag kommer att se en miljons biljoner Marsbitar och sockervadd. Överallt! Jag vill också se marshmallows och kola av alla sorter!"

  Mamman skrattar och säger:

  "Wow, Johnny. Du är en girig liten pojke." Hon rufsar Johnny i håret.

  "Inte bara det, mamma. Inte bara godis, utan ett gigantiskt hus också. Oh, och en ny cykel, en ny fotboll och jättemycket pengar!"

  "Då går vi in!"

  De vandrar hand i hand mellan två enastående ekar. Mamman fäller ihop paraplyet och stoppar den i sin handväska, eftersom lövverket ovanför är tjockt nog för att skydda från snön.

Medan de fortsätter på vägen som kantas av träd börjar snön på marken att tyna bort. Träden får tillbaka sina liv och färger och löven växer ut igen. Under träden försvinner snön och avslöjar lager av grönt, härligt gräs. Vackra blommor i rosa, gult och rött sprängs upp överallt samtidigt som mängden träd minskar ju längre Johnny och mamman går. Snart finns det inga träd alls.

  Johnny förundrar sig över synen runt omkring. Drömmer han? Såklart ljög inte hans mamma, för vuxna ljuger aldrig.

Skogen var verkligen magisk som en dröm. Och den visste verkligen vad Johnny vill, för han vill verkligen leva på en sådan plats.

  De fortsätter vidare och allt förändras återigen.

  Denna gång förändras omgivningen till ett öppet fält av sand och ett skimrande blått hav.

Den gyllenbruna sanden sipprar upp mellan Johnnys tår medan han går och fiskmåsar kretsar omkring dem. Det är inte längre kallt; solen lyser nämligen starkt på himlen och Johnny får även syn på ett nöjesfält i alla olika färger. Där finns dessutom en glassbil och en rolig clown.

  Johnny gillade den förra omgivningen, men denna var mycket bättre. Ännu en gång visste skogen vad han ville. Sanningen är att Johnny känner ett behov av att få leva i detta gyllene paradis för resten av sitt liv.

  Åska dundrar på himlen, och istället för den vanliga gråa, dystra atmosfären som annars följer; ett regnbågsfärgat moln gjort på sockervadd sträcker ut sig över himlen. Orange, blå, rosa och rött, Johnny ser varje färg från regnbågen.

Sedlar färgade i olika kulörer regnar ner för himlen, landar i Johnnys hår.

  "Fort, mamma, fram med paraplyet!" ropar Johnny.

  Mamman tar fram paraplyet från väskan och skrattar med Johnny när hon vecklar ut den för att fånga sedlarna.

  Molntäcket försvinner snabbt och solen kommer åter fram. Sedlarna som mamman samlade i paraplyet försvinner, men Johnny tar inte illa upp för det, för när han närmar sig glassbilen förvandlas den till ett stort, blått hus. Exakt det hus Johnny alltid har velat ha och drömt om sedan han var liten.

  Mamman uppmanar Johnny att gå till huset, och Johnny går då snabbt fram till dörren och knackar på. Dörren öppnas och Johnny blir översköljd av en biljons miljoner Marsbitar och gummibjörnar som forsar ut ifrån dörröppningen.

Johnny rider på lavinen av godis och sträcker ut sina armar och ben. Han för dem fram och tillbaka som fyra vindrutetorkare och bildar ängel i all mängden godis.

  Mamman skrattar och pekar bortåt ena sidan av huset. En cykel i skinande eldröd färg står lutad mot husväggen tillsammans med en fotboll i gröngul färg.

Det får Johnny att flämta till. Han reser sig ifrån godisberget och tänker ta språng mot cykeln och fotbollen, men mamman hindrar honom.

  "Johnny, vi har inte mycket tid. Låt oss gå vidare in i skogen och alla godsaker, så kan du komma tillbaka senare och välja ut dina favoriter. Blir det bra?"

  Johnny kämpar emot viljan att cykla på cykeln och bolla med fotbollen, istället tar han mammans hand och tillsammans lämnar de det blåa huset.

  Medan de fortsätter vidare mörknar himlen och solen täcks av gråa moln. Och denna gång är molnen inte gjorda av sockervadd.

Johnny undrar om detta bara är en övergångsfas mellan den förra omgivningen och den nya som snart ska komma, men himlen blir bara mörkare och mörkare. Träden återvänder, lövlösa och förvridna till konstiga former.

  Johnny känner sig rädd och förvirrad. Är de på väg ut ur skogen? Han är helt säker på att detta inte är vad han vill.

Han kramar om mammans hand hårdare.

  "Mamma, jag är kall. Jag vill inte vandra in längre. Jag vill gå hem. Mamma...?"

  Mammans hand känns kall och hård. Johnny tittar åt sidan och är chockad då han märker att mammans hand inte längre är där. Handen han håller i är gjord av glas. Den liknar en prydnad, en glasprydnad formad till en mänsklig hand. Prydnaden är helt genomskinlig så att Johnny kan se sin egen hand igenom greppet som han håller om den. Mammans ring är dock fortfarande synlig runt ena glasfingret.

  Johnny tittar ytterligare åt sidan. Mamman är borta. Men glashanden håller fortfarande honom i handen.

Det får Johnny att skrika till och släppa taget om handen. Den faller genast mot marken och splittras till tusentals bitar som sträcker ut sig överallt. Mamman är fortfarande borta och Johnny blir ståendes ett par sekunder innan han börjar gråta. Han ser sig omkring i skogen som nu är helt täckt av skuggor och gråa nyanser.

  "M-mamma... Mamma... Jag är rädd... vad är det som händer?"

  Utan förvarning dyker mamman plötsligt upp framför Johnny och han blir genast lättad. Men innan han springer fram för att krama om henne fryser han i sina steg av terror. Mamman har nu ett stelt och hotande ansiktsutryck. Och ena hennes hand är borta.

  "Mamma... vad har hänt med din hand?"

  "Johnny, du hade sönder mammas hand", viskar hon med hög stämma medan hon pekar med sin andra hand på glassplittret på marken. Skuggorna från trädgrenarna kastar mönsterliknande former över mammans ansikte och får henne att se ond ut. "Det är ditt fel att mamma inte har en hand nu, Johnny. Du gjorde det. Du ville att det skulle hända, visst gjorde du?"

  "Vad...?" Förvirring, förbryllelse och skräck. Vad är det som händer? Den förut upphetsade lilla ungen blir nu tvungen att kämpa med sina tårar och rinnande näsa.

Han har fastnat i en hemsk mardröm.

  Johnny kastar sin blick runt omkring sig, likt en katt som har vädrat fara.

  "Mamma. Jag ville inte alls att det skulle hända. På hedersord. Jag ville aldrig att din hand skulle gå sönder. Jag är ledsen!"

  "Johnny, skogen ljuger aldrig. Du ville ha allt godis och fotbollen förut, visst?"

  "Men jag ville inte detta, mamma! Jag är ledsen. Jag vill hålla din hand nu."

  "Jag är rädd för att det inte är möjligt just nu, Johnny. Inte vill mamma att du har sönder hennes andra hand, eller hur?"

  Mamman stirrar hotfullt och tyst under en lång tid. Det får Johnny att inte våga röra sig. Han gillar verkligen inte den nya mamman och hennes anklagelser som han bara vet är så falska. Ändå snyftar han till över dem.

  Ett ljus dyker upp ur mörkret och får Johnnys snyftningar att upphöra. Försiktigt börjar han vandra mot ljuset, stannar till då och då ju närmare han kommer tills han ser en bekant skepnad.

En skallig man med skäggstubb på sina kinder dyker upp ur ljuset, hostandes och väsandes i något som liknar lidande och smärta. Jonny vet genast vem detta är.

  "Pappa? Pappa, vad är det för fel?"

  Pappan svarar inte, utan ger bara ifrån sig sina obehagliga väsningar. Och från ena hans sida av bröstet dyker ett rött sken plötsligt upp.

Skenet sitter som fastklistrat mot bröstet, även när pappan försöker borsta bort det med handen. Johnny iakttar pappan från avstånd och hoppar till när mamman lägger en tung hand på hans axel.

  "Pappa är sårad. Varför hjälper du honom inte?"

  "Men...", svarar Johnny och sväljer tungt. Han ser ner på mammans arm där handen förut hade suttit. "Hur gör jag det?"

  "Det är något i hans bröst som skadar honom, Johnny. Om du skär ut det så kan du rädda honom. Rädda din kära pappa."

  Johnnys ögon vidgas då mamman tar upp en stor kökskniv. Dess blad skiner ifrån det svaga ljus som klarar sig från himlen och igenom trädgrenarna.

  "Mamma... jag är så rädd. Jag ville aldrig detta."

  "Åh, men det gjorde du. Skogen ljuger aldrig, minns du? Så det är du som vill detta. Du vill att din pappa ska lida, eller hur?"

  Johnny skakar på huvudet så hårt han kan. Han vill börja gråta igen.

  "Så, är du en mus eller är du en man, lilla Johnny? Du måste gottgöra dig själv för vad du har ställt till med. Du måste stoppa din pappas lidande."

  Johnny tar emot kniven med en skakig hang. Han går över till sin pappa och ställer sig på knä. Pappan ser plötsligt livrädd ut och släpper stora tårar från sin ögon.

  "Jag är ledsen pappa. Jag borde aldrig ha velat detta, men skogen visar att jag gör det. Mamma säger att jag behöver ta ut något som skadar dig. Var bara lugn, det kommer att gå snabbt. Jag lovar, pappa."

  Pappan skakar på huvudet men Johnny tar ändå kniven och börjar sitt ingrepp.

Pappan skriker och vrålar medan Johnny gråter. Att skära igenom hans kött är som att skära igenom smör, och inget blod kommer forsandes. Inuti pappans kropp är han fylld med tusentals vita larver som kryper under hans skinn.

Några av larverna kryper upp på Johnnys hand och får honom att rygga bak med ett skrik. Han blickar över sin axel och får syn på mamman som ser besviken ut. Men samtidigt håller hon ett underligt ansikte som nästan liknar ett flin.

  "Mus eller man...?", viskar Johnny till sig själv. "Mus eller man?"

  Johnny stegar fram och fortsätter skära i sin pappa. Något stort och runt rör sig plötsligt inuti honom. Något hårt och pumpandes.

  Johnny skriker och gråter när hans hand försvinner in i pappans kropp och igenom massan av larver. Och när han drar ut handen håller han i det som sätter pappan i lidande.

Det är något rött, kopplat med två långa linor in till pappans kropp. Den pumpar fortfarande i Johnnys hand och han stirrar på den med skräckslagen blick.

   "Håll still, Johnny", viskar mamman. "Om du tappar pappas hjärta som du tappade mammas hand så kommer han att dö!"

  "Men mamma, du sa åt mig att ta ut den! Du sa åt mig att göra det, mamma!" skriker Johnnys panikslaget och håller hjärtat i ett ängsligt grepp. Handen börjar skaka och Johnnys vet inte vad han ska ta sig till härnäst. Han för tillbaka hjärtat in i pappans bröst medan pappan skriker av smärta.

  Det öppna såret börjar sluta sig runt Johnnys hand och får honom att skrika till. Johnnys hand är plötsligt som ingjutet i pappans bröst medan blod börjar forsa ut över hans arm.

  "Sluta! Johnny, du gör honom illa!" skriker mamman.

  "Mamma, vad ska jag göra!?"

  Pappan rycker till häftigt och faller sedan ihop på marken. Kroppen är helt stilla och inget mer skrik hörs. Johnny drar ut sin hand från pappans bröst med all sin styrka och faller bak. Det ljusa skenet som förut lös upp omgivningen är nu borta och pappan kropp ligger livlöst.

  Mamman snyftar till.

  "Johnny! Se vad du har gjort! Hur kunde du vilja att detta skulle ske?"

  "Jag ville inte det, mamma. Jag sa ju att jag inte ville det! Jag vet inte varför det skedde, för jag ville aldrig..."

  "Du dödade din egen far! Du ville att din far skulle dö, och du ville döda honom själv! Jag skäms så hemskt... Du är en vanära!"

  "Mamma... Jag lovar, jag ville inte...!" Floder av tårar rinner nedför Johnnys kinder och landar på marken. "Detta var inget jag ville! Jag är förvirrad... Så rädd..."

  "Lögnare!" skriker mamman och får det att eka i skogen.

  Utan förvarning fryser mammans kropp mitt i en rörelse. Hennes ögonbryn är sänkta i raseri, ansiktet har hårda och synliga drag och hennes mun är vidöppen.

En rysning går genom Johnny när han ser hur mammans huvud förvandlas till glas.

  Johnny flämtar till när mammans huvud faller av hennes kropp och krossas mot marken till tusentals skärvor.

  Därefter fortsätter mammans kropp att röra sig medan hennes röst fortfarande hörs från skärvorna som ligger utspridda mot marken.  

   "Johnny, skogen som uppfyller önskningar ljuger aldrig. Du ville att dessa saker skulle hända, visst gjorde du? Du är ett styggt, styggt barn, Johnny."

  Men Johnny faller i en plötslig tystnad. Hans ansikte blir avspänt och känslolöst, och han står helt stilla.

Han vill inte fortsätta längre in i skogen och se flera illdåd.

  "Mamma...", får han fram. "Du din hjärtlösa lögnare."

  Johnny hade precis kommit ihåg det. De var två, och inte bara en, som hade vandrat in i skogen.

Originaltext: http://creepypasta.wikia.com/wiki/The_Forest_of_Things_You_Want_to_Happen

Bild av: Mig

5 22 5 14 - 1 - 13 1 14 - 23 8 15 - 9 19 - 16 21 18 5 - 9 14 - 8 5 1 18 20 - 1 14 4 -  19 1 25 19 - 8 9 19 - 16 18 1 25 5 18 19 - 2 25 - 14 9 7 8 20 - 13 1 25 - 2 5 3 15 13 5 - 1 - 23 15 12 6.