creepypasta.blogg.se

Titel: Galne Freds dikt

Personliga anteckningar:

Denna dikt är direkt antecknad från översättningen som visades på den svenska versionen av Kurage, den hariga hunden. Jag ber om ursäkt för eventuella felskrivningar, då det ibland var svårt att höra vad som blev sagt.

Hejsan min nye vän, jag heter Fred. Orden finns bara i mitt huvud är jag rädd. Jag sa just jag sa att mitt namn är Fred. Och jag har varit jättestygg.

Historian jag vill berätta för er får er säkert att vilja höra mer. Den handlar om min tant Märta med fler. Och om hur jag var jättestygg.

Voilá! En gård! Min tant bor där. Med sin älskade valp och hennes make kär. Mitt hjärta slog en volt när jag kom den när. Och jag kände mig jättestygg.

Jag tänkte: så glada de måste bli när deras käre Fred kommer förbi. De hurrar och erbjuder mig logi. Och tycker att jag verkar vara jättestygg.

Då föll mina trötta blickar på en hund, och det kan ni nog förstå att mitt hjärta började banka och slå. Och jag kände mig jättestygg.

Så blev jag ensam med den lille Kurage, och all hans päls från svans till mustasch. Jag var beredd till en riktig blamage. För jag kände mig jättestygg.

  "Kurage... Ditt hår... Det påminner mig om första gången jag förstod hur det var. Jag kände just för hår."

Det var en dag jag aldrig glömmer. En sån där dag när man tror att man drömmer. För man får en vän vars minne man gömmer, i hjärtat. Och känner sig jättestygg.

Min luddige vän var vad han var: så luddigt trasselsuddigt underbar. Med burrigt hår som bara var ett givet svar, på min önskan att vara jättestygg.

Han såg på mig så pockande. Hans lockar blev så lockande, att med ett lystet skrockande så blev jag jättestygg.

Din våta päls, ditt blöta hår, får mig att minnas som i går. En flätprydd flicka som grät en tår, när jag blev jättestygg.

Frisören Fred fann flickan Frida, vars fagra flätor går kända vida. För deras skull fick flickstackaren lida. När han blev jättestygg.

Min älskling såg så vacker ut, att frestelsen... den blev akut. Det kunde bara få ett slut.

Sen var jag aldrig mera jättestygg. Nåja... inte riktigt aldrig.

Låt mig berätta, innan du blir för trött, om den hårigaste man jag mött. En man som faktiskt blev ganska stött när han märkte att hans frisör var på ett visst humör.

Hans hår var långt och skägget med. Den karln behövde ej tupé. Jag kunde inte låta bli att le, och vara jätte... Ja du vet.

Nu blev jag både varm och kall. Hans hår var i sånt ypperligt svall, att allt strök med helt knall och fall. Jag klarade inte att stå pall i alla fall. För jag blev jättestygg.

Så slutar vår historia.

Mitt värdfolk tog raskt ett drastiskt steg och sen leder hjälte bort all världens väg till madrasserat enkelrum. Var det inte snällt så säg. Mot edra alltid jättestygg.

Farväl tant Märta, och vi ses igen! Det vet väl enbart fåglarna men, hälsa Kurage att jag är hans vän. Fast jag var lite jättestygg.

Kära hälsningar.

/Fred