creepypasta.blogg.se

Titel: Det mystiska mötet

Under mitt sjunde år i grundskolan gick jag på en skola mitt i det dåtida nybyggda området Hammarby sjöstad. Det var en stor skola med ett tusental elever som fick en att känna sig som en fisk i havet. Men inte desto mindre bra var den för det. De flesta ungdomarna kunde vara bråkiga, men ordningen hölls annars med god form tack vare ett antal skickliga och omtyckta lärare som ofta skötte sina jobb ordentligt.

Min skolgång var relativ simpel. Jag skulle knappast få ta emot några diplom och det som intresserade mig mest var att kunna umgås med mitt kompisgäng hellre än att ägna tid åt mina studier. Så man kan förstå att jag och mina kompisar sprang omkring i det nybyggda området om dagarna där vi gjorde allt som ungar, som längtade efter spänning, brukade göra. Skolan var helt enkelt inte så lockande, inte när lärarna ständigt hade oss som måltavla när det kom till utskällningar och tillrättavisningar.

I denna berättelse har jag valt att anonymisera alla inblandade personer, med anledning att inte utblotta några identiteter. Därför tänker jag i fortsättningen kalla mina kompisar för: Felix, Rick och Leo.

En dag hade jag, Felix, Rick och Leo tagit oss ut till vattnet som delade Hammarby Sjöstad med Södermalm, där vi hade för avsikt att langa cigaretter till varandra. Platsen låg längst med Sickla Kanalgatan, precis intill vattnet där en promenadgång i trä fanns. Vi valde denna plats just för dess avskilda natur: ingen kom hit om förmiddagarna och om man gick längst trägången kunde man dessutom svänga av och vandra ut på en lång brygga. Denna brygga hade jag och mina kompisar valt ut som den perfekta platsen för att uträtta våra "småbrott".

Bryggan gick som en lång gång för att sedan leda ut till en tårtformad träbyggnad där det fanns möjlighet att sitta på avsatserna och spana ut över vattnet, så det var en utmärkt plats att sitta vid utan att dra till sig förbipasserande människors uppmärksamhet.

Som vanligt fick jag alltid stå vid början av gången av denna brygga för att hindra folk från att ta sig ut till "tårtan" (som vi kallade den) medan Rick och Leo tog hand om cigaretterna vi hade fått tag i. Felix höll mig sällskap under tiden, och vi spenderade mycket tid åt att prata om lite allt möjligt strunt medan vi kände oss som riktiga gangsters. Allt var verkligen simplare på den tiden, när ett par cigaretter kunde få en att känna sig som delaktig i en knarkhärva.

Men jag och Felix blev på vår vakt när vi märkte hur ett tjejgäng hade dykt upp på promenadgången och var på väg mot bryggan. Som tur var kände vi tjejerna från skolan och vi hade många gånger sprungit på dem i olika situationer, så varken jag eller Felix var obekanta med hur vi skulle agera.

Gänget stannade till framför mig och Felix, och en sockersöt tjej vid namn Hanna (påhittade namn även här) stegade fram. Det är värt att nämn att jag var nästintill 180 cm lång på den tiden och därmed bland de längsta på hela skolan. Vilket inte bara gav en naturlig respektingivning åt vissa elever utan också en osund känsla av överlägsenhet hos mig. Så Hanna ställde sig framför mig och glodde upp med överdriven självsäkerhet för att kräva att få passera.

Ni kan säkert föreställa er hur allt såg ut. Där stod Hanna och småfnittrade och försökte övertyga mig om att få veta vilka hemligheter jag beskyddade, men jag bara fnissade tillbaka och började känna mig som en dörrvakt. Till slut räckte Hanna ut tungan mot mig och stegade tillbaka till sina vänner.

Så plötsligt stegade en av vännerna fram och precis som Hanna ställde hon sig framför mina fötter. Det var då jag insåg att det inte var någon mindre än skolans senaste nykomling: Lotta.

Jag visste det redan där och då: Lotta var ingen vanlig tjej. Hon var den typen som aldrig riktigt sa något om hon inte blev direkt tilltalad, utan nöjde sig med att stå tyst och ständigt observera allt och alla. Ändå hade hon bara på ett antal veckor skapat sig ett våldsamt ryckte. Hon hade ett ruskigt temperament och var inte alls blyg när det kom till att slåss. Ett antal personer hade redan blivit nedslagna efter att ha gått på Lotta och/eller hennes vänner, och den ruggiga sanningen som jag hade fått höra var att det bara var killar hon slog.

Så där stod jag med mitt huvud något tiltad nedåt och med ett hånflin mot den korta, men livsfarliga nykomlingen.

Inga ord talades. Lotta glodde mig bara rakt i ögonen med ett allvarligt uttryck som kunde ha hört hemma hos någon av lärarna borta i skolan. Jag passade då på att stirra tillbaka in i Lottas ögon och upptäckte då att hennes ögonfärg var av mörkbrun nyans, så mörk att det var svårt att inte tro att ögonen var svarta. Två oändliga hål glodde på mig... eller så var det att jag som glodde... Jag vet inte riktigt.

Hur som helst började jag bli nervös. Mitt överdrivna hånleende blev som bortblåst och jag började undra vad som skulle hända. Stod jag på tur för en omgång stryk? Även om jag var lång så var jag knappast den som slogs i min barndom, vilket jag var väl medveten om redan då. Så den insikten om att Lotta mycket väl kunde skada mig var tillräcklig för att få mig att rysa av skräck.

Sekunderna gick och jag blev allt mer och mer obehaglig och orolig över vad jag skulle göra.

Så med det vände Lotta på klacken och försvann bort till sitt kompisgäng för att lämna mig minst sagt lättad.

Jag och Felix kommenterade efter händelsen det som hade hänt och fick oss till och med ut ett skratt från det hela. Även om jag hade lätt att skaka av mig obehagliga tankar så dröjde det många timmar innan jag kunde få bort bilden av Lottas ansikte, hennes allvarliga min där hennes två svarta ögonen alltid fanns; vakna och iakttagandes.

Men nu åratal efteråt drivs jag till vansinne över min och Lottas mystiska möte. Många skulle troligen kalla det ett barnsligt möte mellan två skolelever och därmed nöja sig med det. Men hennes stil... hur hon bara gick fram till mig för att stirra mig i ögonen utan att röra så mycket som en muskel i ansiktet...

Och den där blicken. Jag vet att jag överdriver när jag säger detta, men såhär efteråt är jag säker på att det var något i hennes blick som såg mig. Något som aldrig borde se dagens ljus, som bara dyker upp när suget efter blod är som mest påträngande.

Vem var Lotta? Vad var det som dolde sig i hennes svarta ögon? Det är mycket möjligt att hon bara var en vanlig elev som idag har växt upp till en helt vanlig ung kvinna. Men vem var hon egentligen? Vart kom hon ifrån? Hade hon drömmar som hon ville uppfylla mer än att slå killar blodiga?

Och kanske den viktigaste frågan av de alla: vad hade hänt mig den där dagen om hon hade valt att tackla mig fysiskt? Hade jag varit här då för att kunna berätta om det?